Typiskt svensk!

Skogen är magisk när solen skiner och himlen är blå. Jag var där idag. I skogen alltså. Med hela min familj. Vi grillade korv och täljde pinnar och gjorde upp eld och sedan drog vi oss över till en ö via en flotte. Där var ungefär tjugo andra familjer som också skulle mysa och grilla korv och tälja pinnar. Tydligen var vi inte ensamma om vår briljanta skogsidé. Även om vi trängdes med en massa andra hamburgergrilllande sällskap och skrikande barn, höll varenda en av min familjs medlemmar (och vi är fem stycken) ett gott humör uppe hela dagen.

En grillande pappa började obehindrat prata med vår familj. Han skämtade. Han pratade som om vi känt varandra under många år, kanske sisådär tio, eller kanske till och med rentav tjugo. Han var lång och hade en stickade rödvit mössa med renar på. Han var allmänt vänlig, och jag funderade flera gånger på hur han kunde prata med oss som om han kände oss. Ordet pedofil snuddade jag också vid. Hålla uppsikt över barnen. Trevlig typ i alla fall.

Vid middagen tittar min sexåring på mig med uppmärksamma, stora och frågande ögon. Han tyckte att den hamburgergrillande mannen med renar var en konstig typ sa han. En pratandes typ och min lille Elias trodde med bestämdhet att renmannen var kär i mig. I Elias kära mamma. Elias skrynklade i hop hela ansiktet och såg ut som om han skulle kasta upp räkor och palsternacka på köksgolvet när han uttalade de  magiska ordet K-Ä-R.

Både barn och vuxna i min familj är nog ganska svenska. Här blir vi alldeles bestörta för att en man med rödvit renmössa som grillar hamburgare pratar med oss. Och han är trevlig dessutom.

Fy skäms på dig renmösseman. Var lite surare nästa gång för guds skull!

Ett gäng ungar och jag på skogsutflykt. Tyvärr fångade vi inte mannen med renmössa på bild.

Enkelnamn - som att käka kola med papper på.

Det är bara barn födda på sjuttiotalet med hippieföräldrar (i mitt fall en mamma) som låter sina trotsiga femåringar byta namn när den andan en vacker dag faller på. Jag var en envis liten skitunge back in the days (ännu envis, men ingen skitunge) och min mamma var en hippie som förespråkade fri uppfostran.  Därav mitt namn: Elin-Sofia.

Jag kallar mig bara för Elin, men här på bloggen kändes det bra att ha med båda namnen. Jag är ju faktiskt både en Elin och dessutom en Sofia. Dessutom börjar ju dubbelnamn bli moderna igen och att välja att kalla sig bara hälften av sitt fullständiga namn är ju egentligen som att gå miste om en viktig del i livet: Lite som att äta oxfilé som är genomstekt, som att vara i London utan att gå till Primark, som att gå på fest utan att flirta, som att dricka vin utan att ta en cigg (ja jag njuter faktiskt av det) eller helt enkelt faktiskt som att käka kola med pappret kvar på den goda karamellen. Det blir ju inte samma sak.

På den här sprillans nya bloggen har jag tagit med några gamla inlägg, från en äldre blogg. Tyvärr hängde inte kommentarerna riktigt med när allt flyttades över i enlighet med en mycket oteknisk metod. Nåja, från och med nu så finns bloggar jag här. Stay tune!

                                       

                                          Här är jag: Elin-Sofia, i egen hög person. See u!

                                                                     PUSS

Het Zumbaseñorita eller ett överkokt fiskblock?

Jag känner att jag behöver bearbeta en upplevelse och samtidigt dela med mig av den till er, kära bloggläsare. I förrgår var jag på min första zumbaklass och man kan väl säga att allt gick helt klart under förväntan - i alla fall för min del. På "skolspråk" skulle ett IG för mig vara ett solklart jävla faktum.

För er som inte vet vad zumba är, så kan jag upplysa er om att det handlar om att vicka på höfterna, jucka, och samtidigt se smidig och sexig ut. Dessutom ska en svettig handduk gnuggas mot rumpan och ryggen och hela bålen ska intensivt rullas runt. Allt det här i takt till salsarytmer som pumpas ut ur högtalarna.

För er som inte har koll på skolbegrepp, så kan jag förklara för er att ett IG i det här fallet betydde att jag såg ut som en strandad val, som envist försökte sig på att se graciös ut. Hur jag än ansträngde mig, så tycktes mina ihärdiga satsningar vara totalt dömda att misslyckas.

Det var jag och ett gäng dansanta latinos som hade samlats i den lilla spegelsalen för att utöva den coola dansen. Ledaren var en tuff brud i cerisa tights och med uringat linne. Det kändes svårt inledningsvis , men till slut inbillade jag mig att jag började få grepp om hela grejjen.

Jag riktigt kände hur det började lossna. Sakta men säkert dansade jag. Bättre och bättre. Det såg bra ut. Jag kände det nu. Jag log mot tjejerna bredvid mig, och de log tillbaka. Jag kände att vi hade ett unikt samförstånd.

 Alla i rummet utom jag, hade fått salsa och merengue genom modersmjölken. Nu när de såg hyr grym jag var, så bjöd de in mig till sin tysta inre cirkel. Inbjudan hade skett genom leendet. Jag var med nu. Jag var en i gänget. Jag var inte längre en cell out. Inte längre en stel svensk. Nej jag var en svettig och sexig låtsaslatino som i takt till reggaton vickade på höfterna och rörde mig rytmiskt. Jag kände mig häftigt duktig. Allt gick fantástico.

Just när jag var i mitt esse, så fick jag syn på mig själv i spegeln. Jag hade varit så upptagen av att titta på ledaren i de ceriska tightsen att jag glömt bort mig själv. Det jag såg i spegeln ledde till en smärre chock, och den obarmhärtiga syn som mötte mig var:

1. En vit albylliknande sak som mest liknande en fågelskrämma. Denna människa (alltså jag) försökte sig på att göra suspekta rörelser som nästan såg spasmiska ut. Dessutom hade hela min kropp en mycket konstig vridning åt vänster, som gjorde att det såg ut som om jag hade någon form av fysiskt handikapp. Runtomkring denna stela fågelskrämma rörde sig brunbrända latinska damer med smala midjor och vippande höfter.

2.Att samtliga i gruppen dansade åt höger, medan jag, blekfisen rörde mig i helt motsatt riktning. Konstigt att alla andra gick åt fel håll ;)?

3. Hur min tungspets nästan nuddade näsan och hur pannan var lagd i djupa koncentrerade veck, så att jag såg allmänt störd ut.

4. Hur jag påminde om ett överkokt alaska pollock fiskblock på en tallrik, som guppade runt i ett hav där ett stimm av vackra silverskimrande fiskar, svängde på sina fenor i det klara vattnet, runtomkring den patetiska överkoka firren.

Sakta men säkert sjönk den nya informationen in, och jag förstod plötsligt att jag och min dansgranne inte alls hade lett mot varandra i samförstånd! Vi hade inte alls haft något gemensamt. Min kära amiga hade bara ömkat mig och tyckt synd om mig. Jag var ingen cool låtsaslatino med vickande höfter. Jag var en plattbröstad stel svensk, utan former och med kritvit hy, som inte alls var en hejare på zumba.

När musiken tystnade så försökte jag obemärkt smita ut genom dörren, utan att behöva säga något till någon av dansarna. Precis när jag trodde att kuppen var klar och att jag hade rott smitningsprojektet i land så hörde jag en gäll stämma på bruten spanska ropa på mig.

- Hallå do där! Do i bita linnet!

Jag skruvade nervöst på mig. Massor av bruna ögoonpar granskade mig kritiskt och utforskande.

-Jag? sa jag osäkert och fungrade nervöst på byxlinningen.

- Det gick ju helt ok för dig också, sa den coola ledaren och log överseende. Du, deppa inte. Träning ger färdighet, du kan säkert också lära dig detta någon gång!

Ridå ner amigos! Ridå jävla as ner!

Peace out y hasta mañana alla vackra!

Kolla gärna på klippet nedan om ni inte vet vad zumba är. Det är jag som dansar längst fram.

Pyssla med lampor

Tyvärr finns ingen "förbild" i min ägor. Dock kan jag ta dig med på en liten tur i fantasins värld. Föreställ dig en mörkbrun träfot och en vinröd plyschsak med fransar till skärm, så kanske du hamnar ganska nära lampans ursprungliga jag. I mitt lilla hus finns två likadana av denna sort.

En dag för länge sedan släpade jag hem två urfula lampor, som kunde tänkas komma från den svunna tid då familjerna på lördagskvällarna samlades framför tv-rutorna för att sörpla på Vira blåtira (kommer ni ihåg den sötsliskiga knallblå läsken), käka popcorn och med spänd förväntan titta på när Sue Ellen med släpig röst bedyrade sin kärlek till JR. Lamporn var billiga loppisfynd, och om jag inte minns fel så tror jag att jag betalade ungefär en femtiolapp per styck för dem

Dessa urfula lampor hamnade i garaget, ända tills jag en dag plockade fram sprayburken och pimpade dem. Lite svart färg och nya skärmar och voila så förvandlades lamporna genast till helt klart godkända. Jag har två stycken likadana och så fort jag hittar nya golvlampor till vardagsrummet så ska dessa förpassas till sovrummet. En på varje sida av sängen bli nog mycket, mycket fint tror lilla moi!

String is da shit!

På den här coola drömmen ryms babuskadockor inhandlade i Prag, ett fat prytt av Gudfadern som kanske inte helt oväntat är en souvenir från Sicilien. Dessutom finns ett litet lyckotroll av sten som sonen knåpat ihop. Ramen och Buddafiguren kommer från Lagerhaus.

Inspirerad av mitt nyfunna intresse - att blogga - så bara måste jag fortsätta med att dela med mig av ett av mina senaste pysselprojekt.

Yr av lycka blev jag då sambon hittade en stringhylla sist vi gjorde Erikshjälpen tillsammans. Med lite vit sprayfärg så blev den helt fabolous och pryder numera en vägg i vardagsrummet hemma hos oss. Check it out!