Typiskt svensk!

Skogen är magisk när solen skiner och himlen är blå. Jag var där idag. I skogen alltså. Med hela min familj. Vi grillade korv och täljde pinnar och gjorde upp eld och sedan drog vi oss över till en ö via en flotte. Där var ungefär tjugo andra familjer som också skulle mysa och grilla korv och tälja pinnar. Tydligen var vi inte ensamma om vår briljanta skogsidé. Även om vi trängdes med en massa andra hamburgergrilllande sällskap och skrikande barn, höll varenda en av min familjs medlemmar (och vi är fem stycken) ett gott humör uppe hela dagen.

En grillande pappa började obehindrat prata med vår familj. Han skämtade. Han pratade som om vi känt varandra under många år, kanske sisådär tio, eller kanske till och med rentav tjugo. Han var lång och hade en stickade rödvit mössa med renar på. Han var allmänt vänlig, och jag funderade flera gånger på hur han kunde prata med oss som om han kände oss. Ordet pedofil snuddade jag också vid. Hålla uppsikt över barnen. Trevlig typ i alla fall.

Vid middagen tittar min sexåring på mig med uppmärksamma, stora och frågande ögon. Han tyckte att den hamburgergrillande mannen med renar var en konstig typ sa han. En pratandes typ och min lille Elias trodde med bestämdhet att renmannen var kär i mig. I Elias kära mamma. Elias skrynklade i hop hela ansiktet och såg ut som om han skulle kasta upp räkor och palsternacka på köksgolvet när han uttalade de  magiska ordet K-Ä-R.

Både barn och vuxna i min familj är nog ganska svenska. Här blir vi alldeles bestörta för att en man med rödvit renmössa som grillar hamburgare pratar med oss. Och han är trevlig dessutom.

Fy skäms på dig renmösseman. Var lite surare nästa gång för guds skull!

Ett gäng ungar och jag på skogsutflykt. Tyvärr fångade vi inte mannen med renmössa på bild.